Jag kom med i fotoklubben i början av 1980-talet, i samband med en grundkurs i foto, framkallning och kopiering som Ragnar Nyberg höll i. En utmärkt skola där vi fick lära oss att hantera kamera och förstoringsapparat.

Eftersom jag vid samma tidpunkt var på väg att sluta mitt jobb som kommunsekreterare i Gagnef, för att istället bli lokalredaktör för Borlänge Tidning i Djurås, så kom den här kursen som en skänk från ovan. I det nya jobbet ingick nämligen att fotografera och helst leverera färdiga svart-vita bilder.

En Nikon F2  och tre objektiv, 28, 55 och 105 mm + en förstoringsapparat av märket Durst var grundutrustningen och ett rum på redaktionen gjordes om till mörkrum. Därmed var min fotokarriär inledd med fokus på dokumentära bilder, plåtade för tidningen helt enkelt.

1983 tog jag det som är mitt livs bild, (hittills i alla fall), när jag hamnade mitt i ett dramatiskt postrån i Mockfjärd. En kund blev skjuten när han försökte stoppa rånarna och jag var där före polis och ambulans och hann ta några rutor. Kunden som blev skjuten överlevde och jag fick träffa honom på sjukhuset dagen efter.

När digitalkamerorna gjorde sitt intåg, hade jag slutat på BT och ägnade mig istället åt rörlig bild som reporter på Sveriges Television. Det innebar att min fotoväska med utrustning mest stod i vägen hemma under många år. Till slut sålde jag alltihop på Blocket för 2000 kronor till en entusiast från Stockholm.

Idag plåtar jag mest barnbarnen och min utrustning består av en liten Lumix och min Iphone-mobil. Den senare är ju alltid med, så visst tar jag bilder fortfarande. Min fotografiska ambition för närvarande, är att försöka digitalisera åtminstone en del av de tusentals diabilder som jag har.

Nästa månads fotograf blir Rune Andréasson.